Läste precis min kära Viktorias blogg och blev helt rörd av det hon skrev för jag känner verkligen igen mig i det. All panik in för gymnasiumet, hur jag förlorar kompisar. Och känns som att jag kommer förlora alla när vi börjar på gymnasiumet. Har ingen aning vad jag vill med min framtid, jobb och så. Men nu låter jag som i filmer men vill "hitta mig själv, vem jag är". Vad fan vet jag vad jag kommer vilja när jag blir 25 eller så, allt går för fort. Det är liksom dags att bli vuxen nu, känns hemskt! Jag vill bara stanna i den här åldern ett tag tills jag är redo att gå vidare i livet. Jag är grovt tacksam för mina vänner, det är liksom mina andra halvor. Jag berättar allt för dom, även fast det hänt en del senaste tiden. Jag har för mycket press på mig, alla har höga förväntningar på mig och som sagt med höga förväntningar blir man lätt besviken. Men ja vem vet, allt kanske blir bättre när jag börjar på gymnasiumet. Time will tell..