Idag fick jag dom hemska nyheterna.. jag är tvungen att ta ut min piercing nu annars kommer huden tillslut gå upp. Och jag säger bara att fan va jag ska anmäla jävla avanti stället där jag tog för jag vet tre tjejer till som tagit där som också blivit av med sin piercing. Det är fan inte okej! Men ska låta det växa ihop och ta en ny i framtiden, men känns som jag förlora en del av mig själv. Vet inte när jag senast va så deprimerad och grät så mycket som nu, det är väl vad min dag har bestått av men har fått väldigt mycket stöd särskilt av fanny. Låter kanske hur löjligt som helst, liksom en piercing? Men nej den betydde mycket, den var som mitt lilla barn. Jag kom ihåg förra året när den va ganska ny och jag tappa den på fyllan.. Så fick jag nästan inte igenom den och jag bara satt och grät men fick i den tillslut och va glad jag va. Men nej inte nu, nu kan jag inte rädda den och jag har liksom väntat i fucking flera år på att få ha navelpiercing och jag hann bara ha min älskling i lite mindre än ett år. Inte rättvist, men som sagt livet är inte rättvist men ska diskutera med mina föräldrar om att få pierca tungan nu istället för vill ju verkligen ha en piercing och om jag inte kan ha i naveln som jag helst vill så blir det nog tungan för vill inte ha något annat och jag är för osäker angående tatueringar vad jag skulle vilja göra isåfall. Menmen får väl se snart hur det blir.

Rip min piercing 25/1-09 till 21/1-10